|
|
Visst är processen
spännande, i grafiken.
Den har hjälpt mig att inte bli galen om vintrarna, när allt är grått o
svart och endast brevbäraren livar upp tystnaden. Det är då det är
högtrafik i Eneryda.
Jag älskar hantverket, den långa vägen mot målet. Allt från glädje till
stor besvikelse.
Vet hur bra det ska bli. Och det börjar så bra när jag med stor iver tar
mig an kopparplåten. Bara att bestämma formatet, såga till och fila
kanter fina. Allt blir mjukt och fint.
Sen kommer polering, ett långt tidsödande arbete som varar tills jag ser
mig själv klart i plåten. Lägger på en hårdgrund. sen kommer teckningen
som ligger till grund för hela bilden.
Den läggs mot grunden och allt genom tryckpressen.
Nu kan jag se den överförda bilden, och hur jag tror att den ska bli.
Fixerar viktiga linjer med etsnålen och lägger ner plåten i syrabadet.
Linjerna finns nu i plåten. Arbetet med torrnålen tar vid, när jag mer
ristar in linjer, det som ska bli mycket svart, det gråa och det som är
så viktigt, de vita otryckta fälten.
Stora förväntningar vid första provtrycket, som nästan alltid blir en
stor besvikelse.
All glädje går ur mig,
tappar lusten, blir förbannad och lämnar verkstaden.
När jag lugnat mig går jag tillbaks, granskar trycket kritiskt och
fortsätter, kanske finns där något.
Detta evinnerliga resande i känslovågor underlättar inte arbetet. Man
får ingen ro i själen när en skitplåt ligger och väntar.
Många veckor senare eller månader, kan trycket kanske bli godkänt. Men
av tio plåtar det året är möjligen en bra.
Så inte är jag lönsam. Se också på
Youtube |
