Strasbourg den 18 april 1993         
Min resa till Gud 

Kära vänner, kära bröder och systrar i Kristus! 

Efter många andra gäster är jag här idag för att berätta något om ”min resa till Gud” och dela med mig lite av mina erfarenheter så här långt på den vägen. Som alla vet är jag romersk katolik, dominikanmunk i detta kloster och präst. Men jag antar att ni vill att jag ska beskriva ”min” resa och därför måste jag bli ganska personlig. Är det en resa till Gud? Som en del av er redan vet, känner jag mig alltmer tveksam till att uttala detta ord: Gud. Jag måste vara försiktig och får bli tyst en stund. Gud kallas ibland den yttersta och vi bör erinra oss det kinesiska talesättet: ”Den som talar känner inte Tao och den som känner Tao talar inte.” 

   I juni 1940, sex månader gammal och min mors första barn, var jag redan på väg med andra släktingar i ett försök att undfly den tyska armén. Vi benämner det fortfarande ”exodus”. Efter kapitulationen kom vi snart tillbaka till vårt hem i Paris. Men denna ”start” gav mig förmodligen en djup och omedveten känsla av att varje hem bara är ett tillfälligt skydd…

   Sedan började den första perioden i mitt liv i en romersk- katolsk familj med fyra barn. Vi gick i kyrkan varje söndag utan att vara en speciellt religiös familj. Senare kunde jag märka att mina föräldrar – fastän ganska olika – verkligen hade ett personligt böneliv. Jag gick med i scouterna mycket tidigt och där fick jag en chans att uppleva en mer nära och livfull kyrka än i församlingen. Redan vid den tiden kände jag att församlingen var en alltför trång plats för det heliga. På något sätt mötte jag ”Gud” lättare utomhus i naturen än i kyrkan eller i den heliga skrift, fastän jag börjat läsa Bibeln, något som var mycket ovanligt i katolska sammanhang på femtiotalet. Vid denna tid tyckte jag mycket om att vara ensam i skogen eller i bergen. I skolan gick det mycket bra, särskilt i matematik och fysik, och fastän min familj hade det ganska enkelt ställt – min far arbetade vid tunnelbanebolaget i Paris - kunde jag studera vid högskolan och bli civilingenjör. Jag antar att jag försökte kombinera mitt intresse för naturens djupa mysterier med min törst efter ren matematisk kunskap. Sista året före min examen arbetade jag med kärnvapenteknik.

   Under perioden som student i Paris fick jag ett politiskt uppvaknande i studentrörelsen. Jag började bli medveten om den globala politiska bakgrunden: förtryckandet av Tredje världen, kapprustningen och makten hos det militärakomplexet som militärindustrin utgör.

   Det var i början av sextiotalet, vilket innebar att Frankrike utkämpade kolonialkriget i Algeriet. Genom kusiner och vänner blev jag väl insatt i vad som pågick: förtryck och tortyr var en del av det dagliga livet på andra sidan havet. Som redan tidigare i Indokina gjorde den franska armén, mina vänner och mitt land ibland samma saker som nazisterna hade gjort. Jag minns en artikel i en fransk dagstidning: Hitler lever fortfarande bland oss. Jag vaknade upp och insåg vad som hände ”ute i världen” och efter ett tag kunde jag förstå att varken vetenskap eller politik var tillräckligt för att klara av mänskligt lidande. Jag drevs till förtvivlan och började leta efter en annan väg. På något sätt ”visste” jag att jag måste pröva mig fram. I annat fall skulle jag ha begått ett slags självmord. 

   Min studentpräst var dominikan och både insiktsfull och omtänksam. Han blev förvånad men hjälpte mig att komma i kontakt med novismästaren. Fastän jag fortfarande hade många frågor och kände en hel del motstånd, beslöt jag mig för att pröva på denna form av klosterliv. Det var aldrig lätt. Min bakgrund och vissa omedvetna sidor hos mig själv (vilket jag förstod senare) gjorde att jag mycket ofta kände mig ensam. Men jag fick också mycket: ett djupt böneliv, daglig kontakt med Guds ord och gudtjänstlivet, samt kunskaper i teologi. Jag fick dessutom filosofiska redskap att förstå vår moderna kultur. Idag är jag verkligen tacksam för dessa gåvor, även om det fanns stora luckor i vår utbildning. Jag skulle mycket snart upptäcka dem.

   Jag var på nytt ansatt av djupa tvivel när tiden för att avge mina slutliga löften hade kommit. Det blev ett ja i mörker och ett ja till mörkret. Vid den här tiden – slutet av sextiotalet – började dominikanorden och hela kyrkan glida in i en global kris, ett slags kollaps. De flesta av de unga munkarna och många som inte längre var unga lämnade orden. ”Exodus” blev på nytt min räddning. Jag kände lättnad när jag läste att judarna i öknen endast fick så mycket manna de behövde för dagen. Jag fick förlita mig på denna manna utan att veta färdriktningen och vad som skulle hända i framtiden

   Som jag redan sagt var min kallelse nära förankrad i en längtan efter fred mellan människor och nationer. Med min bakgrund med kriget i Algeriet och förmodligen mina föräldrars minnen av de två världskrigen ville jag ständigt möta andra kulturer, andra folk och andra traditioner. Det var därför jag gick in i en internationell orden. Det var också orsaken till att jag tillbringade mycket tid med att studera främmande språk : engelska, tyska och ryska (under mina dominikanstudier).

   I början av sjuttiotalet kände jag att jag måste flytta från Frankrike – och bort från den romersk- katolska världen. Jag fick möjlighet att gå med i våra brödraskap i Skandinavien, främst Sverige. Där stannade jag i tolv år. Det blev den tredje perioden i mitt liv, efter åren med min familj och mina dominikanska studier. Det innebar en djupdykning i flera nya olika verkligheter: ett nytt språk (ett germanskt med helt andra känslor), den lutherska traditionen (400 års separation från den romerskt katolska världen), och det mest typiska ”sekulära

samhället” i världen vid den tiden. Dessa dimensioner var åtminstone vagt vad jag förväntade mig att möta. Men jag hade tur som kom precis då den berömda välfärdsstaten började spricka. De radikala kritiserade den och letade efter nya samhällsformer. Överflödssamhället var inte i stånd att klara av de ”nya fattiga”. Det var också den tiden då österländska traditioner via USA nådde Sverige: transcendental meditation, yoga, tai chi, zen och hinduism. Det sekulära samhället var inte slutstationen. En ny religiositet började ta form. Det var redan början på New Age. Några protestanter och en del ordensmänniskor inom katolska kyrkan uppmärksammade denna nya trend och vi påbörjade en dialog med dessa rörelser. Vi inte bara samtalade utan även praktiserade en del av de österländska övningarna. Själv började jag med dagliga övningar i zen-meditation. Jag blev aldrig buddist men jag följde en västerländsk mästare: Karlfried Dürckheim, en tysk. Vad jag lärde mig var att släppa taget om föremål och alla slags tankar och böjelser. Det var också under min första svenska period som jag blev djupt involverad i den ekologiska rörelsen. Man bekymrar sig mycket mer om naturen i Sverige än till exempel i Frankrike. Det ledde mig till en ny medvetenhet: den ekologiska frågan är i djupet en andlig sådan. Mycket tidigt kunde jag höra Lynn Whites krav: ”Låt oss göra den helige Franciscus till ekologins skyddshelgon!”

   Det sista som jag vill nämna vad gäller mina år i Sverige är mitt besök hos Moder Teresa i Calcutta. Vid slutet av sjuttiotalet kunde jag bo där i fem veckor och ta del av systrarnas och brödernas dagliga liv bland de fattiga, speciellt i deras hem för döende. Det blev ett djupt och chockartat möte med fattigdomen, med Asien på gräsrotsnivån och det nakna evangeliet.

     Ni gissar nog att jag kan känna att dessa tolv år i Sverige gjorde mig till en ny människa. I själva verket, som jag ser det idag, gjorde jag två resor – mina resor till Gud - på den horisontala nivån bortom många gränser och på den vertikala mot den innersta kärnan i min varelse. För mig själv innebär denna dubbla resa en helande process. Jag kan fortfarande påminna mig några ord från en nunna under mina första dagar (svåra dagar!) i Calcutta: ”Varje morgon blir man galen, varje kväll är man botad.” Allt eftersom min värld vidgades alltmer tycktes många problem och frågor ganska eller totalt oväsentliga, speciellt de problem som hörde till krisen i det romersk- katolska systemet. Under denna period kom jag till Kristus bortom teologier och kyrkor, till och med bortom kristendomen. Mina olika ”resor”, djup meditation och läsning av främst asiatiska kristna religiösa ledde mig dit.

    Men denna helande process var ännu inte fullständig. I början av åttiotalet kände jag att det fortfarande fanns något i mitt inre som behövde helas. Då jag lyssnade på människor som präst och även på mig själv, blev jag mer och mer medveten om ett inre motstånd. Psykologin visade mig att den mänskliga själen var allvarligt sjuk. Jag kände mig sjuk. Senare förstod jag att jag hade genomgått något liknande en ”transpersonlig depression”. Jag kunde ta ett sabbatsår och hade turen att få komma till Dürkheim och hans lag i Svarta Skogen. Jag bodde där i några veckor och utövade zen-meditation samt arbetade på en djup-psykologisk nivå enligt C.G. Jungs lära och metoder. Sedan dess har jag aldrig drabbats av dessa sammanbrott som inträffade tidigare i mitt liv. Jag minns att jag för första gången förstod att Kristusmysteriet betyder: ”Ljuset lyser i mörkret.” Ett ”gränslöshetens” mysterium. Från Österlandet (där solen går upp) lärde jag mig: Ljuset är inte bundet till någon plats – ”Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud. ” Ljuset skiner genom allt. Kristus var inte utanför. Han fanns i mig och lyste i världens mörker varje dag som i begynnelsen. Han är den som sade till Starets Silouane på berget Athos: ”Stanna i helvetet och misströsta inte.”

   Året därpå flyttade jag tillbaka till Frankrike till S Freibourg och insåg snart att detta innebar ett nytt steg på min resa: Jag kunde inte flytta ”tillbaka”. Mitt land var bara den plats där jag bodde. Hädanefter var jag en nomad, en pilgrim. Mitt hem var såsom Guds hem – ett tält i öknen. Jag hade nått fram till en resande, en vandrande Gud. I Kristus, följer han mig på vägen, på sin väg till Emmaus. Han är Emmanuel: ”Jag är med dig, sida vid sida, varje dag.”

   Jag fick naturligtvis nya möjligheter att fördjupa denna erfarenhet i Strasbourg. Den viktigaste fram till nu är möten med vänner, bröder i Rhenlandets mystik: Mäster Eckhart och Johannes Tauler. Deras läror gav mig de redskap jag behövde för att forma mina erfarenheter och förmedla dem till andra.

   Efter denna beskrivning skulle jag vilja tillägga några reflexioner. Vi firar nu Påsk. Det innebär – som Tomas vill se med egna ögon – att den återuppståndne Kristus är densamme som den korsfäste Kristus. Den sårade Kristus finns inte längre i graven. Här ser jag nyckeln till min resa, till mänsklighetens resa – vågar jag säga. Man börjar alltid en resa i ett rum, i ett litet rum: en familj, en by, ett land, en kultur, en religion eller något sådant. Men det som från själva begynnelsen är ett ganska bekvämt hem blir med nödvändighet, förr eller senare, ett fängelse, en grav. Genom många kriser och omvandlingar öppnar Kristus dessa oräkneliga gravar, eftersom han är större än något rum, eftersom man och kvinna är större än något rum. Ingen helig plats, eller språk, eller rit, eller bild, eller mästare, eller tradition är tillräcklig för att beskriva och gestalta människan. Som vi läser i Höga Visan:”Kärleken säger aldrig: Det är nog!” Eller kyrkofäderna: Människan är ”capax dei” -  mottaglig för Gud, skapad till Guds avbild. Det är därför Jesus upprepar igen och igen: ”Låt oss gå vidare”. Han går så långt att han säger: ”Det är bra för dig att jag lämnar dig. Annars kommer du inte att motta den Helige Ande”. Här har du hela resan: Jesus från Nasaret blir den kosmiska Kristus och denna kosmiska Kristus är Guds son. Han ger oss sin egen Ande, anden hos den son som aldrig upphör att andas ”Abba Fader”. Kristus är större än något rum.  Fadern är större än sonen. Ingen kan bli lycklig förrän han känner Fadern, källan bakom det som uppenbarats. För en lärjunge till Kristus är resan hemmet och hemmet resan. Vi är som Abraham: ”Han startade utan att veta vart han var på väg. Men eftersom han inte visste vart han var på väg, visste han att han var i sanningen”. (Gregory of Nyssa)

   Bröder och systrar, jag började med min längtan efter frid. I vårt evangelium hör vi Jesus hälsa sina lärjungar: ”Frid vare med eder”. Han har precis passerat genom de stängda dörrarna. Han tillhör det stora rummet, Faderns famn, som är större än något som skapats. Detta är den verkliga friden – inte den frid världen kan ge. Det kommer inte att finnas någon frid, inget Europa (i väster eller i öster), ingen hållbar utveckling, ingen harmoni i hela världen, så länge som vi håller fast vid våra egna rum – vid språk, traditioner, religioner, vid de olika kyrkorna, ja, även vid själva kristendomen. Lyssna till Buddhas berömda talesätt: ”Jag pekar mot månen och de grälar om mitt finger”. Vi fortsätter naturligtvis att göra motstånd. Det beror på att vi är kallade att inte bara titta på månen utan på den verkliga stjärnan: ”Ingen kan se Gud utan att dö” Efter ett tag använder vi våra små rum som skydd för att undfly den hela verklighetens rikedom.

   När jag med tacksamhet ser tillbaka på min resa fram till nu ändrar hela berättelsen riktning: Kära vänner, det var inte alls fråga om ”min” resa till Gud utan tio gånger mer Guds resa till mig. Gång på gång har jag varit den där mannen bakom dörrarna som var stängda av fruktan för det ena eller det andra … Men varje gång jag vaknade upp, fanns det varken ”det ena” eller ”det andra”, bara samma gamla historia: Gud vandrar omkring i trädgården och viskar: ”Adam, var är du?” Kristus knackar på dörren och väntar på att jag ska släppa in honom och dela min måltid med honom… Överallt i världen ser man Moder Teresas systrars lilla kapell med korset och dessa ord: ”Jag törstar”. Människans lidande är mycket mer, oändligt mycket mer Guds lidande. ”Det är inte längre jag som lever utan Kristus som lever i mig” -  på det djupaste planet långt bortom problem och tillhörighet (även religiös), ja, till och med bortom namn. Han är vår FRID/FRED – den hemlösa grund där allting har sin verkliga hemvist. Han är Ordet, Logos, och ”utan det blev ingenting till av allt som finns till”. Gång på gång hör vi honom säga: ”Var inte rädda!” Endast det som är oväsentligt är hotat. Kanske kommer ni ihåg berättelsen om aposteln Paulus skeppsbrott i slutet av Apostlagärningarna. I det mest dramatiska ögonblicket sade han: ”Var vid gott mod, ingen av er kommer att förlora livet. Endast skeppet kommer att förlisa”.

   Bröder och systrar, jag erbjuder er denna predikan som mitt blygsamma bidrag till er nattvard, till er tacksägelse. I Calcutta ställde Moder Teresa en fråga till mig: ”Förstår du att det är ett privilegium att få vara här?” För några år sedan, då jag var några och femtio, förstod jag plötsligt detta: Vilken tur att få vara här, levande i en ofta ”nekrofil” värld, en värld som älskar döden.

   Till slut vill jag ge uttryck för min tacksamhet genom en känd historia:

   En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs stranden med Herren. Scener ur hans liv blixtrade fram över himlen. I varje scen lade han märke till två par fotavtryck i sanden, det ena paret var hans, det andra Herrens.

   När den sista scenen från hans liv blixtrade förbi, såg han tillbaka på fotavtrycken i sanden. Han observerade att det många gånger under hans liv bara fanns ett par fotavtryck. Han lade också märke till att detta inträffade vid tillfällen i hans liv då det varit som svårast och sorgligast.

   Detta bekymrade honom mycket och han frågade Herren om det. ”Herre, du har sagt att när jag en gång bestämt mig för att följa dig, skulle Du vandra med mig hela vägen. Men jag har lagt märke till att det bara finns ett par fotspår under de mest bekymmersamma tiderna i mitt liv. Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde Dig som bäst.”

   Herren svarade, ”Mitt dyrbara, dyrbara barn, jag älskar dig och skulle aldrig överge dig. Under de tider då du prövades och led ser du bara  ett par fotsteg eftersom jag då bar dig.”

Översättning från engelskan. Barbro Lindhe

©Broder Bernard Durel